Mac OS X under loupe

Från iMacSverige nr 2, 2002

Frågor: Terhi och Per
Svar: Henrik Wannheden

Det tränger sig på, det där nya operativsystemet Mac OS X. Man märker att nästan alla nya roliga program utvecklas för OS X och ibland endast för det. Så man känner att man nog så småningom blir tvungen att uppgradera. Men jag tror att många med mig känner en viss osäkerhet inför detta nya, samtidigt som man är nyfiken så är man lite rädd för det. För det är ju så annorlunda än det man har lärt sig hittills. Här är några exempel på hur Mac OS X ser ut.

Därför bestämde jag mig att forska lite. Och vem skulle vara bättre att ställa frågor till än Henrik Wannheden, som visat sig mycket entusiastisk och kunnig i ämnet. Här svarar Henrik på några frågor som jag och Per Magnvall ställde till honom.

Mac OS X, är det något att ha?

Ja, det är självklart något att ha. Frågan är naturligtvis något provocerande, men för mig känns Mac OS 9 som pounds, ounces och miles, medan Mac OS X känns som kilogram, deciliter och kilometer. Bytet kan säkert kännas svårt, men väl på andra sidan är världen bra mycket bättre.

Det påstås att OS X är så mycket bättre än OS 9. Varför det?

När man påstår något sådant, påstår man två saker: dels att OS X är bättre rent tekniskt, men också att det är bättre för människorna som ska komma i kontakt med det, dvs användare och utvecklare. Tekniskt sett handlar det om främst fem saker:

  • Tidsstyrd multitasking
  • Skyddat minne
  • Virtuellt minne
  • Öppna standarder
  • Fleranvändarsystem

Mac OS 9 bygger på ett tänkande som säger att bara en sak åt gången kan inträffa på en dator, att alla program sköter sig, att programmerare bygger effektiva program och att vi bara vill köra få program samt att Apple gör allt bättre än alla andra.

Varför Mac OS X är bättre

Vad gör man med en dator? Jo, man ordbehandlar, man skriver ut eller så navigerar man i menyerna på musikspelarprogrammet. När en användare gör en sak, kan inget annat samtidigt ske; när ett program används kan inga andra program göra något. Detta är tanken bakom det, men så småningom, under utvecklingen, insåg man att både användaren och datorn själv ofta behöver göra flera saker samtidigt. Man vill kunna skriva ut medan man fortsätter ordbehandla, och man vill inte att musiken slutar spela när man navigerar i menyer.

Tekniken att göra två uppgifter samtidigt kallas multitasking, och Apple byggde så småningom sina program och operativsystem på något som kallas för kooperativ multitasking. Program delade med sig av sin tid ifall de ville. Man kan sedan System 7 t ex skriva ut i bakgrunden, utan att det stör alldeles för mycket för vidare ordbehandlande, man kan ha två program öppna samtidigt och t ex ha en nerladdning i Internet Explorer igång samtidigt som man surfar i Netscape…men alla program är inte lika snälla.

Ber man Finder att öppna ett program måste man snällt vänta på att det programmet öppnat klart innan man kan göra något annat, håller man ned musknappen måste man snällt inse att resten av datorn stannat upp i väntan på att du ska släppa musen. Kraschar Netscape innan det sagt till operativsystemet att den inte behöver mer tid, kan inget program i datorn göra något mer förrän man startar om datorn. Program ”hänger” datorn. Nedladdningen i Internet Explorer går förlorad, det inte sparade ordbehandlingsdokumentet likaså. Dessutom kommer bara sidorna 1 till 3 av totalt 10 ut på skrivaren.

Preemptive multitasking

Mac OS X ändrar detta med något som kallas preemptive multitasking, som kan översättas ungefär med att multitaskingen är tidsstyrd. Allt som då händer i datorn går efter ett schema. Ett program får i schemat några millisekunder på sig att göra något innan operativsystemet lämnar över resurserna till nästa program så att det kan få sina millisekunder. Hänger ett program sig, hänger det bara i någon millisekund innan nästa kan köra vidare, helt utan problem. Om Netscape har hängt sig kan Internet Explorer fortsätta ladda hem, man kan fortfarande ordbehandla och utskriften fortsätter på skrivaren. Håller man ner musknappen fortsätter nedladdningen, skrivaren tystnar inte och musiken fortsätter spela. Man kan låta iMovie packa den 1 timme långa filmen man sedan ska bränna med iDVD utan att man lämnar surfandet. iMovie och iDVD stör inte surfandet ett dugg trots att de pysslar med mycket tunga grejer.

I Mac OS 9 och tidigare generationer av Mac OS delar alla program inklusive operativsystemet på samma mängd logiskt arbetsminne. De sitter alltså och kan i princip tjuvkika på vad andra program har för sig, men det är inget som program egentligen har för sig. Vill de veta något av ett annat program frågar de programmet som snällt delar med sig av kunskap, om den vill och kan. Varför inte tjuvkika då? Jo, för om programmet kikar i någon annans minne och lämnar sitt flottiga fingeravtryck kommer programmet så småningom att halka på fläcken och ”krascha”. Ett program får kanske plötsligt slut på tillgängligt minne och ska bara ”låna” lite av grannen som plötsligt halkar på en låda inne hos dem som han inte visste fanns där, och som en mer eller mindre välmenande granne ställt där… *krasch*! Utnyttjar program det minne som operativsystemet själv har hand om kraschar hela datorn.

I Mac OS X är det slut med sådant. Operativsystemet hägnar in alla programs minnesarea tydligt för dem. De tror att de har allt tillgängligt minne, och vet inte var granarna finns eller om det ens finns sådana. De känner bara operativsystemet som de måste fråga om det finns någon rolig granne att prata med. Finns det det, förmedlar operativsystemet den kommunikationen till det andra programmet som också tror att den har allt tillgängligt minne. Det är omöjligt för program att tjuvkika och lämna grejer i andra programs minnesarea, inklusive operativsystemet, som själv har massor med små slutna areor för alla skilda funktioner den pysslar med. Så om en del av operativsystemet kraschar, betyder inte det att den drar med sig alla andra funktioner.

Program blir i sig självt inte stabilare i Mac OS X, men de kan omöjligen dra med andra program ifall de kraschar. Finder själv kan krascha hur mycket den vill, utan att musiken slutar spela, utan att det sparade ordbehandlingsdokumentet går förlorat och utan att nedladdningen i IE stannar.. Man behöver inte starta om datorn, starta bara om Finder.

För att inte program skulle vara inne och talla i varandras minnesytor sa gamla Mac OS till program vid uppstart att de hade si och så mycket minne att leka med.. ”Och håll er till ert eget minne!” Användarna kunde hjälpa program att få mer minne genom att tilldela mer, men för det mesta satt bara program och faktiskt använde mycket mindre minne än vad de för tillfället behövde. Detta ledde till att om man hade 6 program igång samtidigt som hade fått 10 MB tilldelat medan man bara hade 60 MB minne, så kunde man omöjligen starta fler program, trots att dessa fem program kanske bara använde en tredjedel var av det de fått tilldelat. 40 MB helt oanvänt alltså. Så… ni kan proceduren… Stäng ner något program, tilldela mindre minne, starta det andra programmet.. osv.. det finns massor med varianter, och ideligen säger program att det inte finns tillgängligt minne.. Nähä, jag som trodde att 64 nya MB skulle hjälpa.

Så i System 7 uppfann man något som kallades virtuellt minne. Man kunde avdela hårddisken som om den vore en bit arbetsminne. Man kunde fylla på det inbyggda minnet med välbehövliga extra MB, men efter att det var fyllt kunde man inte längre göra något mer. Och stackars det program som laddades in sist. Det fick bara virtuellt, hårddiskminne, som är 100-tals gånger långsammare än vanligt arbetsminne. Bättre än dåligt, men inte i närheten av bra.

Mac OS X ändrar detta med något som också heter virtuellt minne, men som är betydligt mer effektivt. Program vet inte var de ligger i minnet, så OS X kan flytta ett helt program, eller bara delar av det, till det virtuella utrymmet på hårddisken, och lämna det snabba arbetsminnet till någon som verkligen behöver det. Eftersom hårddisken är stor, gör den det storslagna löftet till alla program den startar: ”Ni har 2 GB RAM att arbeta med!!” Eftersom mycket få program faktiskt använder så mycket RAM samtidigt, kan OS X skyffla det de faktiskt använder för tillfället in i det snabba fysiska arbetsminnet.

Tack vare det storslagna löftet behöver man aldrig mer tilldela program minne och man behöver heller aldrig stänga av dem p.g.a. minnesbrist (är de inte aktiva förpassas deras minne till hårddisken).

En annan fördel med det nya virtuella minnet är att operativsystemet kommer ihåg programmen efter att de stängts. Öppnar man ett program strax efter att det stängdes ner, kommer den uppstarten att gå mycket snabbare än den första. Det mesta finns ju redan, om än inaktivt, i arbetsminnet.

Men varför ska man stänga av program? Mac OS 9 är ett under i ingenjörskonst, och Apple har som inget annat företag i branschen uppfunnit och utvecklat nya tekniker, både i hård och mjukvara. Apple har lidit Skrivbordet med Apple Mail-fönster av något som kallas för Not-Invented-Here-syndromet, som dikterar att allt man inte kommit på själv är dåligt. Sådana jättebra tekniker som FireWire, AppleTalk, AppleShare, mus, grafiskt gränssnitt har alla gjort att resten av branschen måste bättra sig. Men, sedan slutet av 80-talet har datorvärlden sprungit ikapp och förbi Apple på många punkter (inte minst i generell operativsystemsteknik). Apple har därför varit tvungen att bygga in stöd för allmänna tekniker bara för att de inte ska måla in sina användare i Apple-hörnet. SCSI är t ex mer än 3 ggr så dyrt som IDE. Och varför ska Mac:ar har andra RAM-kapslar än PC-användare? Mac:ar måste kunna prata på internet, måste kunna anslutas till skrivare, måste kunna anslutas till företagsnätverk, måste kunna dela filer med Windows-användare osv.. Mac OS 9 är en bra spelare på denna spelplan, men bra är inte bäst.

Mac OS X tar saken till sin spets. Apple valde en grund till sitt nya operativsystem för att maximera öppenhet. Grunden heter BSD och i Apple-smak kallas den för Darwin. Det är ett operativsystem där varje funktion är känd, öppen för inspektion och gratis. Filsystem, nätverksprotokoll, drivrutinsteknik, minnesteknik, sätt att prata med hårddiskar och expansionskort… allt är känt. Det är till och med så att om man tycker man gjort ett bättre jobb än Apple själva så kan man lämna bidrag för inspektion och eventuellt inklusion. Vill man bygga ett eget operativsystem baserat på Darwin så går det utmärkt. Vill man ändra så att det passar bättre för en själv, får man det. Hittas ett säkerhetshål i operativsystemet kan nu 100 000-tals programmerare göra något åt det, istället för 10 på Apple. Naturligtvis sitter det 10 på Apple och kodar febrilt, men det öser in förslag och tips från andra, som också identifierat problemet.

Numera pratar Mac:ar med andra datorer på ett sätt som de andra fattar, och man behöver inte längre leta efter exklusiva Mac-grejer, för chansen finns att det liksom bara fungerar. Apple har vigt sig åt att anamma de mest populära och de bästa standarder (inte alltid samma, så vi ger stöd för båda) som används, och kommer gå i bräschen för att införa nya standarder som alla kan använda sig av.

FireWire är en vedertagen standard. QuickTime är grunden för MPEG 4 som är en vedertagen standard. Rendezvous är kommande standard för att låta nätverksprylar prata med varandra utan konfiguration. Allt kommer från Apple. Java, TCP/IP, SMB, OpenGL, WebDAV, HTTP, LDAP, XML, NFS osv.. är exempel på öppna vedertagna standarder som Apple byggt in i grunden till operativsystemet. Nu, mer än någonsin är Mac OS i sig självt en jämbördig spelare i alla former av datormiljöer.

Mac OS 9 och tidigare operativsystem gick ju under tanken att en dator används av en och endast en användare. Det går bra tills man skaffar sig någon att bo med, och funkar rent utsagt uselt när man skaffar sig barn. Vad göra? Skaffa en eller fler datorer.. Aj i plånboken! Men vad gör man när barnen kladdar ner systemmappen med sina grejer, och när frugan städat mitt skrivbord för att hon tyckte det såg slarvigt ut, eller när brorsonen puttade ner min fina high score-lista i Snood! Och vad i hela friden gör man i en skola, eller på ett museum? Hur många klåfingriga användare får man då tampas med? Och ska verkligen Putte, 6 år, spela Maim’n’Mutilate 2000?

Mac OS X är ett fleranvändarsystem där varje användare har egna rättigheter att göra något. Förstör en användare något, förstör han bara för sig själv. Mina inställningar är mina, morsans är hennes och ingenstans kommer de åt varandras. Mina bokmärken är mina, och mina dokument är också det. Program jag installerar kan jag låta vara användbara för mig enbart, och Maim’n’Mutilate är definitivt inte något för Putte! Och när jag testkör det där programmet ska jag kanske göra det som användare ”test” istället för ”Henrik”. Går något snett för test är det ju bara att radera honom och börja på nytt, jag sabbade ju enbart för honom.

Men, det är till och med så, att JAG inte längre är lämpad att göra allt på min dator. Är jag verkligen kvalificerad att röja i den nya systemmappen? Hur mycket känner jag den? Jag är en fena på den gamla sedan 15 år, men den nya har jag bara sett i 2 dagar. Vad händer om jag raderar den osynliga filen machkernel? Har den någonsin gjort mig någon tjänst? Och hur mycket UNIX klarar jag av egentligen…ska jag släppas lös hur som helst på min egna dator? Nej, blir antagligen svaret. Och varför skulle jag? Vem vill släppa en lekman lös på ett kylskåp, eller en bil? Och, om Hr. Hacker från internet får syn på datorn, ska han få tillgång till den och allt som finns på den? Han bör ju kunna mer om datorn är jag själv, och han kan säkert en hel massa obskyra tricks och UNIX fick han med bröstmjölken.. Nej.. vi det är nog bäst att vi stänger hela Systemmappen mot intrång. Istället har Apple lyft ut allt det som faktiskt är pillvärdigt för användarna så de kommer åt det, men det har bara relevans för dem och ingen annan användare. Det innersta förblir stängt.

Tills man blir kunnig nog att öppna upp även de dörrarna, och få oanad kontroll över alls som är UNIX och Mac OS X.

Det enda hittills jag uppfattat som verklig fördel, är att den inte kraschar. Men min OS 9.2.1 kraschar ju inte heller.
Visst…Mac OS 9 är stabilt; stabilare än något annat Mac OS efter System 6, men att påstå att det aldrig kraschar…Det skulle du inte göra om du kört Mac OS X i 78 dagar utan att starta om datorn. Jag har bara startat om Mac OS X (jag arbetar dagligen på två OSXdatorer) på grund av krasch en gång på ett år! De gångerna jag startar om är när operativsystemet ska uppgraderas, eller när mitt batteri råkade hoppa ur datorn 😉 Enligt min egen statistik kraschar alltså Mac OS X en gång vartannat år. Gör Mac OS 9 det?

Jag följer diskussionerna på macosx-listan och får känslan av att det är en massa krångel (det kan ju bero på användaren också). Måste man t.ex lära sig något om terminalen eller kan man klara sig ändå? Till en början i alla fall?
Mac OS X är inte helt i paritet med Mac OS 9 när det gäller enkelhet eller färdighet, det är sant. Det finns en del att lära och en del nytt att upptäcka, och en del för Apple att förbättra, men jag ser krångel av den typen som du nämner, som försök för oerfarna att upptäcka det som verkligen är nytt med Mac OS X, nämligen UNIX. I mångt och mycket har Mac-forumen och mailinglistorna blivit ett forum som lika gärna kunde varit befolkade av Linux- eller UNIX-folk. Nu kan de plötsligt ge värdefulla ledtrådar till Mac-användare för de är mer hemma i de undre delarna av OS X. Det finns ett visst UNIX-tänk som kommer infinna sig efter ett visst OS X-användande, precis som det finns traditionellt Mac-tänk (dra och släpp, menyn längst upp, Systemmapp) och Windows-tänk (DLL:er, drivrutiner, Start-menyn, virus). UNIX-tänket handlar mycket om rättigheter och fleranvändar-systemet.

Användaren ”henrik” kan inte hur som helst radera en fil som ägs av användaren ”root” som är Gud på systemet. Och jag vill inte vara ”root” hela tiden, eftersom jag blottar min bok för Hr. Hacker och min egen okunskap och klåfingrighet.

Apple har inte gett kompletta verktyg för att på Mac-vis hantera UNIX-tänket, så när man ibland råkar på det, måste man ta till UNIX-världens mest använda verktyg, Terminalen. Terminalen är ett fönster in i operativ-systemets hjärta, där man bl a kan låtsas vara någon annan an-vändare en stund, t.ex. root, och där man kan säga till OS:et att bete sig på ett sätt, som inte är gjort via ett grafiskt verktyg.
Det vanligaste problemet när Mac-tänket hamnar i konflikt med UNIX-tänket, är när man inte kan tömma papperskorgen p.g.a. att det ligger en fil där som kräver högre rättigheter än de man har. Lösningen just nu är Terminalen (där man låtsas vara rätt användare och tar bort filen) eller tredjepartsverktyg som gör motsvarande på ett mer Macigt vis. I Mac OS X 10.2 har Apple förbättrat detta lite så att man kan ändra rättigheter på en fil från Finder (om man har rättighet att göra det dvs 😉 så man slipper Terminalen.

Och så har vi det där med virus. Jag klarar mig utan antivirusprogram och brandvägg med mitt OS 9. Men hur är det med OS X? Det har framgått i några artiklar att Unix är mer mottaglig, är det sant eller har man lyckats proppa igen luckorna?
UNIX är mer säkert när det gäller virus än gamla Mac OS. De artiklar du läst är nog skrivna av representanter för Virusdödarprogram, som publicerats i MacWorld. Tack vare rättighet- och fleranvändarstödet i Mac OS X är det extremt svårt för ett virus att göra vad det ska. Det faktum att UNIX funnits i 30 år, och varit gratis och fullkomligt öppet i 15, verkar inte ha ökat på virusfloran mycket. Såvitt jag vet finns det bara en handfull UNIX-virus, och inget som jag hört eller läst att någon råkat ut för. Det beror inte på att UNIX är okänt, att UNIX används av få, att UNIX används på datorer som ingen vill hacka sig in på osv… Det är helt enkelt inte lika lätt.

En sådan sak som att ett Macrovirus som traditionellt skulle ha smittat varenda Word-dokument på en dator, kan nu alltså bara smitta en användares dokument, för det har inte rättigheter att röra någon annans filer.

När det gäller brandvägg så klarar man sig gott utan detta även i OS X under somliga förutsättningar (som även gäller OS9):

Man ska ha satt ett otrivialt lösenord (se nedan). Man ska inte slå på nätverkstjänster man inte behöver. Kör man inte en FTP- eller Webbserver ska man inte ha det påslaget. Fildelar du bara till andra Mac-användare, ha inte stödet för Windows-fildelning på. Vet du inte vad man gör i Terminalen, slå inte på fjärrinloggning. Märk väl att allt detta är avslaget som standard, så en vanlig användare som tycker det verkar krångligt kan glatt ignorera allt och fortsätta finfint utan att oroa sig.

På vår macosx-lista läser jag ofta att folk installerar om stup i kvarten. För mig låter det underligt att man ska behöva göra det med ett alldeles nytt system. Eller beror det på att folk är och fibblar i terminalen och stökar till det?
Mac OS X har en krångligare grund än Mac OS 9. Operativsystemet är inte helt omslutet av en (1) systemmapp, och flyttar man på något fel, går allt sönder (därför ska man inte ha fulla rättigheter, och utan dem kan man inte skada på det sättet). Men… Mac-användare med många år på nacken vill ha samma kontroll över OS:et utan att för den delen skaffa sig den extra kunskap som behövs, så de härjar och leker som de inte borde, och då är det enklaste sättet att återställa, att installera om.

I Mac OS 9 har man fulla rättigheter, där ”slipper” man UNIX-tänket och kan röja som man vill. Man kan utan problem ha sönder OS X från Mac OS 9, och många har det också. ”Fy vad mycket mappar det blev! De har inte jag lagt här. Dem tar jag bort”. Och när man gjort det, så är ominstallation enda vägen ut.

Ett annat fel som folk gör, är att de i stort sett testkör OS:et, och sedan kommer de på att de skulle gjort något på ett annat sätt, och vill börja om från början istället. Jag skulle tro att många nybörjare till gamla Mac OS gör på samma sätt. Det är enklare att börja om från början än att försöka rätta till något som gått snett.

Men, så är det ett nytt operativsystem också, och saker går snett helt utan att det är användarens fel. Vad detta beror på är något som man via erfarenhet ofta kommer på, men ännu så länge finns inte en erfarenhetsbank hos Mac-användare. De som använder Mac OS X har till stor del tillgång till online-resurser, så det allra minsta, brukar komma upp till ytan som om det vore världens undergång.

Som sagt…Jag har kört OS X på heltid på två datorer i över ett år och har aldrig installerat om. Jag har kunskap att ta hand om saker som går snett för egen del och föredrar att lära mig att hantera felet hellre än att göra ominstallation.

Är förresten ominstallation lika enkelt som i OS 9, kan man i OSX göra motsvarande OS 9:s installation av en ny system mapp? Eller måste man först avinstallera och och sen börja om? Vad händer då med alla 10000-tals små filer som är utspridda (har jag läst) överallt, blir de kvar eller städas de bort?
En ominstallation raderar inget utan ersätter bara det den ska och kan ersätta precis som i OS 9. I Mac OS X kommer detta bli bättre. Då kan man göra ren installation och ren installation utan att förstöra användar-konton.

Avinstallation är krångligt eftersom, som du säger, det sprids ut en hel del saker på hårddisken, mycket är dessutom osynligt. Har man god organisation i hårddiskroten på sin Mac OS 9-installation (Systemmapp, Applications (Mac OS 9) och Dokumentmapparna enbart) underlättar det otroligt mycket, och varför skulle man inte ha det? Någon borde kanske bygga ett Avinstallationsverktyg, men det är ju inte snyggt politiskt sett. Varför skulle man vilja avinstallera OS X?

Mac OS X i praktiken

Jag har bara 1 partition på min HD, och vill slippa formatera om den. Kan jag bara installera ovanpå det nuvarande? Kan alla nuvarande OS 9 program vara kvar på sina platser? Backup på allt är ju givet.
Ja. Du kan installera över utan vidare åtgärder. Men för att slippa extra krångel om något går fel, eller om du ångrar dig, bör du städa i hårddiskroten. Bäst är om det bara finns tre mappar där: Systemmappen, Dokument och Applications (Mac OS 9), och inga filer. Det tycker jag man ska ha, även om om man inte har OS X i tankarna. Program som körs i OS 9 och Classic bör ligga i dess mapp, och dokument bör ligga i den mappen.

När du är nöjd med din OS X-installation kommer du inse att massor med program för Classic/ OS9 är meningslösa, och då är det bara att kasta dem. Dina dokument bör du lägga i din nya dokumentmapp (i din hemkatalog i OS X) och din makes (om sådan finns) kan man lägga i hans.

Jag har en iMac 350 slotloading med 320 RAM minne och system 9.2.1. Först ska jag väl upp till 9.2.2? Behöver jag uppdatera firmware?
Nej, ingen Firmware behövs för det lilla steget. De Firmware-uppdateringar som behövs har du lagt på för länge sedan.

Mejlen är ju viktiga för mig, så det ”får* inte bli fel där. Kan OE’s Identiteter-mapp läggas rakt över till en OS X version av OE?
Det finns ingen OE för Mac OS X, så då får du köra i Classic, och använder du din reguljära OS9-installa-tion som Classic, så kommer OE inte märka någon skillnad (inte du heller). Det finns sätt att importera OE-uppgifter i Apple Mail och jag skulle rekommendera dig att göra det, för OE är dött, och Apple Mail är riktigt bra och mycket trevligt, särskilt i Jaguar.

Om något går fel under installationen, t.ex. att den inte avslutas ordentligt , vad ska jag göra då? Fungerar OS 9 då ändå, så att jag inte bara får en svart ruta, för då är det ju kört, jag har ju inga reservgrejer.
OS X gör inga ändringar till något annat än sig självt. OS 9 kommer alltid att fungera. Det enda som kan hända är att fel systemmapp är vald, men då kan man startar från OS9 CD-skiva och välsigna rätt systemmapp igen, eller varför inte installera om OSX?

Är handboken som följer med användbar? Eller är den lika löjlig som den som följde med iMac’en, den är på 32 sidor och innehåller mest bilder.
Den är rätt löjlig, men den innehåller bra tips. Böcker som OS X for Dummies och dess like finns att köpa på Internet och är bra.

Kan man använda OS 9 som vanligt under tiden man lär sig använda OSX, så att man inte behöver *kasta* sig in i det okända utan säkerhetslina?
Ja, man växlar mellan att starta i OSX och OS9 genom Startskive-inställningen i OS9 och motsvarigheten i OSX (läs handboken för det).

Vad ska man tänka på innan man installerar?
Som jag skrivit innan. Rensa upp i OS9! Jag tycker inte man behöver ta backup innan egentligen, men backup är alltid bra att ha. Installerar man OS X på en ren partition behövs det definitivt inte.

Du kommer att få frågan om ett lösenord. Välj ett BRA lösenord och kom i håg det! Med bra menas inte ditt namn, ditt personnummer osv. Det bör vara 6-8 tecken långt (får inte vara kortare än 4 tecken) och bör innehålla en mix av versaler, gemener (inte åäö helst) och siffor. Lämna övriga tecken. men KOM IHÅG DET! ”Bj0rnkl0” är t.ex. bra.

Stämmer de grundkrav som har angivits?
Japp. Det är faktiskt så att datorer som har lägre specifikationer också kan köra Mac OS X efter lite pillande, men det kommer generellt inte vara behagligt p.g.a. att prestandan behövs. Krav är krav, och Apple har inte satt dem för att jävlas eller för att sälja mer datorer.

Vilka grundkrav finns?
En Mac som Apple levererade med G3-processor (förutom den första 250 MHz PowerBook G3), och 128 MB RAM. Dvs alla iMac:ar, iBöcker, eMac:ar, PowerMac G3, PowerMac G4, Xserve och PowerBook G4, samt PowerBook G3 som har kurvigt skal med en vit Apple-logga på locket.

Saker som OpenGL (för 3D-spel) kommer gå sämre på första generationerna av iMac, iBook och Powerbook G3 eftersom grafikkorteb är såpass slöa. De har grafikkretsar som kallas för ATI Rage II eller Rage II Pro. Apple kommer nog inte ge OpenGL-stöd i OS X för dem, men med så slöa datorer skulle spel knappast vara spelbara p.g.a. andra orsaker ändå tyvärr.

Vilka är de vanligaste felen vid installation och vad gör man åt dem?
Vet faktiskt inte. Vanligaste felet är väl att man ångrar sig, men det ska man ju inte.

Ska man uppdatera eller installera om efter en omformatering?
Smaksak. Samma regler gäller för detta som för uppdatering från System 7.6 -> Mac OS 8, från Mac OS 8.6 -> Mac OS 9. Är man en person som skulle göra en ren installation då (ny systemmapp) så är man nog den som skulle omformatera och installera nytt, fast bara om man har två eller flera partitioner. Har man en tycker jag inte man ska böka med så omfattande pill. OS X förstör inte en redan installerad OS9, så jag tycker gott att man kan installera rätt över. Men en helt egen OS9-installation, som man kan ha som Classic-miljö, kan vara en bra idé för somliga eftersom en vanligt använd OS9 Systemmapp normalt innehåller en del som är onödigt i OS X eller rent av kan skapa konflikt.

Mina råd för någon med följande konfigurationer:

Mac OS 8.6
Installera Mac OS 9 i ny Systemmapp och lämna Mac OS 8.6 som den är.

Mac OS 9.x
Uppgradera till 9.2.2

Mindre än 2 GB ledigt på hårddisken
Rensa så du har 3 GB ledigt, eller köp en större hårddisk.

Mindre än 256 MB RAM
Uppgradera till minst 256 MB, snåla inte.

Två partitioner, eller två diskar
Installera OS X på den största partitionen, på den snabbaste disken, och installera ett rent OS9-system där den får plats.

Efter eventuella åtgärder här är det bara att installera OS X rätt över OS 9.2.2.

Mac OS X-länkar:

www.info.apple.com/usen/macosx/tshoot.html

www.osxfaq.com/

www.macosxapps.com/

www.securemac.com/

macos.about.com/cs/macosx/

Guide (+ annat) finns på engelska på
www.macosxhints.com

 

Leave a Reply

Leave your opinion here. Please be nice. Your Email address will be kept private.